Hade Karl-Oskar och Kristina verkligen viktigare saker att göra?


Jag funderar mer och mer på det där… visst hade folk förr det kämpigt och svårt och visst fanns det anledningar till att många utvandrade till Amerika för att försöka få ett bättre liv, men hade de verkligen inte tid att bry sig om hur deras hem såg ut? Hade de inga drömmar om hur de ville bo och leva? Var det inte just det som fick dem att flytta till Amerika även om just Karl-Oskar och Kristina är Vilhelm Mobergs fiktiva karaktärer.

Miljöerna i filmerna om till exempel Utvandrarna och Rasken är mörka och visar säkerligen en hel del av verkligheten men nog fanns det tid för annat än att överleva också. Alla år var inte svåra år och det var inte vinter hela tiden på den tiden heller. Var kommer de nytryckta tapeternas mönster från? Var hittar man mönster till dagens återskapade schablonmålade väggar och förlagorna till de nytillverkade kammarlåsen och vackra profilerade snickerier om sånt inte fanns förr för folk var tvungna att överleva? Inte kommer allt från slott och herresäten iallafall. Vem har brytt sig om att lerklina och tapetsera väggarna i vårt lilla hus som är byggt 1840, alltså samtida med den stora utvandringen till Amerika? Vem har ansträngt sig för att hyvla foder till fönster och dörrar, hur kunde de orka det när de var tvungna att lägga allt krut och all tid på att överleva? Vem har planterat blommorna utanför fönstren och målat huset utvändigt om tiden inte fanns?

Visst raljerar jag, såklart fanns det många som verkligen inte hade varken råd eller möjlighet att tapetsera sina väggar och visst svalt folk och hade det svårt. Dock tror jag att de flesta ville ha det fint omkring sig och gjorde så gott de kunde för att få det. Kunde man inte lerklina och tapetsera väggarna målade man kanske direkt på timret istället. Naket timmer var ett fattigmanstecken men alla var inte fattiga och man ville säkerligen inte uppfattas som fattig då heller. Man gjorde nog vad man kunde och eftersom kunskapen gick i arv kunde de flesta underhålla sina hus på ett sätt så att de höll och stod kvar. I arbetet med underhållet ingick att se till att taket var tätt, liksom idag och att grunden mådde bra vilket är lika viktigt nu som då. Viktigt var att kunna hålla sig varm, eller i alla fall att inte frysa, och då ingick att se till murstocken och även att slamma den. Det var billigt och enkelt och något var och en kunde göra själv. Det var säkerligen väldigt trevligt när den var vit och nyslammad och man slapp se soten på ett tag.

Vill man se miljöer som inte är så mörka och dystra kan man alltid titta på Astrid Lindgrens filmer. Madickens familj bor i ett vackert sekelskifteshus men de tillhör ett ganska välbärgat samhällsskikt, hennes vän Abbe däremot har det inte lika gott ställt. Emils Katthult inspirerar och miljöerna från Barnen i Bullerbyn likaså. Men man måste också tänka på att inte ta en films interiörer som en absolut sanning, de är trots allt ett konstnärligt verk av nutida människor som skildrar sin bild av hur de tror att det var…

Den här lilla filmen dök upp som på beställning på Mrs Universums blogg. Titta gärna på den och förundras över hur mycket känsla för estetik som ligger bakom allt arbete som är nerlagt för att försköna den här gården…och det samtidigt som de överlevde. En underbar liten film om en familjs öde och kärlek till skiffer, för nog måste mannen ha älskat skiffer alltid.

Han tog gravstenen med sig när han gick

Man kan också inspireras av de återskapade miljöerna Skansen eller något av våra andra länsmuseer bjuder på. Nedan kan man titta på Skansens senaste återställda hus Boktryckarbostaden. Befriande med de här interiörerna är att de är i nyskick tycker jag. De skildrar verkligen ett nyligen inrett hem med möbler som inte hunnit få patina. För rimligtvis kan ett toppmodernt borgarhem från 1840 inte ha möbler från tiden men med 150-års patina. Allt för ofta blir jag besviken på just de detaljerna när jag är på museum. Möbler från mitten på 1800-talet visas oftast väldigt slitna och likaså med golv och andra byggnadsdetaljer. Naturligtvis är det äkta och jag tycker patina är vackert men man måste tänka på att det inte är så det såg ut när det begav sig. Faktum är ju att de inte alls var slitna på den tiden utan att ett nyinlagt skurgolv då såg ut precis som vårt nyinlagda skurgolv gör nu. Golven var inte så nerslitna att kvistarna sticker upp och trösklarna var inte nertrampade av alla gånger folk gått in och ut, de var nya och släta och man hade byggt rakt, den där patinan med sneda rum och slitna byggnadsdetaljer har ju kommit efterhand. Många försöker dock istället härma efter patinan utan att fundera på hur det verkligen såg ut på den tiden de försöker härma. Inte konstigt att Shabby Chic slagit igenom så stort. Jag är definitivt ingen påhejare för att måla över gammal originalmålning bara för att den är sliten och jag tycker verkligen inte heller om när man fuskpatinerar möbler och inredning för att det ska se äldre ut. Däremot tror jag att det är nyttigt att fundera lite på vad som visas och inte bara köpa de museala miljöerna rakt av precis som man bör fundera lite på vilken bild som visas i filmer.

Ett toppmodernt borgarhem anno 1840

Jag tror att många som besöker Boktryckarbostaden kan bli besvikna för att allt ser så nytt ut, jag misstänker att en hel del inte tänker på att det är detta som är den äkta bilden av hur det kunde se ut. Folk förväntar sig slitet och gammalt eftersom det är längesen huset byggdes.

11 kommentarer på “Hade Karl-Oskar och Kristina verkligen viktigare saker att göra?

  1. MrsUniversum skriver:

    Jag tycker det är bra att du tar upp detta.
    Människor i alla sociala skikt har i alla tider velat försköna sin omgivning allt efter sin möjlighet. Alltifrån gratis förgänglig konst i form av gräs och löv, tidningspapper till förgyllningar och monogram på sidenlakan.
    Det är inget konstigt med det. Också funktionalismen hade skönhetsideal fast de bestod inte i ornamentering.
    Jag är emot föreställningen att allt var fattigt, mörkt och eländigt på 1800-talet. Den historieskrivningen står senare generationer för. Det handlar även om staten Sveriges självsyn – hurra vilka ”duktiga” regeringar vi har haft som lyft folket ur fattigdomen upp till välfärden. Visst, några människor ville göra sig fria för de otrivdes ,med sin situation. Ivar-Lo var en sådan och som författare , som skrivande individ, fick han och andra arbetarförfattare som Vilhelm Moberg, stor genomslagskraft. Deras syn präglar oss än. Även i dagens samhälle är människor missnöjda med sin situation.
    Men ju fler gamla fotografier jag tittar på, desto oftare ser jag människor som ser nöjda ut med sin situation, t.o.m. stolta, i sådana miljöer vi idag tycker ser gråa och enkla ut men som en gång var nya och centrum i någons universum. Ytan är inte viktigast i en människas liv…

    • asumtorpstobbe skriver:

      Var det Sune och hans bror som trodde att allt var svart-vitt förr i tiden (i julkalendern Sunes jul)? Det ÄR faktiskt svårt att få en rättvis bild av hur allt såg ut förr i tiden när man bara har gamla svart-vita bilder att titta på.

      Jag kom att tänka på detta:

      http://www.boston.com/bigpicture/2010/08/russia_in_color_a_century_ago.html

      När jag såg dessa gamla färgfotografier första gången fick jag en hissnande resa minns jag. Helt fantastiskt.

      • MrsUniversum skriver:

        Ja plötsligt är allt inte elände längre 🙂 Verkligen finfina fotografier.

      • Mamma skriver:

        Vilka fantastiska bilder, tänk att de är 100 år gamla! Allt blir liksom mer ”på riktigt” med färgen. Folk ser normal friska ut inte bara svart-vit sjukligt bleka. Hade varit fantastiskt att få se sådana bilder från våra svenska miljöer.

    • Sophie skriver:

      Visst är det så. Utseende och skönhet har på alla sätt alltid varit viktigt för de allra flesta. Det finns väl alltid undantag, då som nu, med personer som faktiskt inte bryr sig men de flesta anser nog att det är viktigt att ha det trivsamt omkring sig.

      Det där med fotografier just, något man ofta får höra är att förr hade torparna inte tid med blommor i trädgården så det fanns inte men jag tycker det är rätt ofta man ser just rabatter och blommor på foton. Det är klart att de ville ha vackert även då. ”Förr” framställs ofta just mörkt och fattigt och dystert men så var det inte för alla och framförallt var det inte så mörkt och sjaskigt som det ofta vill göras gällande.

      Och tck för länken Tobbe. Fullständigt makalösa fotografier. Tänk vilken skatt, de ser ju ut att vara tagna vilken dag som helst och stämpeln av grått och trist försvinner sannerligen när man får se färgerna.

  2. Hans skriver:

    Tycker inte vi ska glömma att utan dessa entusiaster (typ Gudmundsson) hade vi ej idag haft tillgång till detta idag ganska stora sortiment av ”reservdelar”. Allt går ej att hitta på loppis eller liknande innom vettigt tidsperspektiv.
    Tycker inte att detta ska gömmas bort. Dessa entusiaster har skapat de möjligheter vi har idag. När jag började fanns nästan inget till gamla hus/lägenheta att köpa.

    • Sophie skriver:

      Det är sant och jag håller med om att GG gjort mycket för byggnadsvården i Sverige men jag tycker att hans attityd nu är för trist och jag anser att han inte längre ger intrycket av att brinna för byggnadsvård utan det handlar bara om vinst och pengar numera. Det han så ofta nämner som orsaker till varför han en gång började med byggnadsvård känns inte längre äkta när Gysinge håller så höga priser på mycket och han har så dålig attityd till de som ber om hans hjälp.

  3. Ylva skriver:

    I mitt hus som ju är en gammal gruvarbetarbostad som byggdes 1863 och i början var hem åt sex familjer i varsitt spisrum har jag just stått och tänkt på detta. I vissa rum är lerkliningen vitlimmad med schablonmålning under det innersta lagret tapeter, i andra rum inte. I vissa rum finns åtta lager tapeter, några mycket vackra. Och jag tänker på alla de människor som bott där och brytt sig om just sitt rum och hur nöjda de ska ha varit när de hade gjort så fint med en ny tapet. Medan andra inte orkade bry sig. Alla var såklart fattiga men hur man orkar bry sig om sin omgivning beror ju också på hur man mår för övrigt.
    Jag tycker det verkar fånigt att försöka fuskpatinera för att det ska se gammalt ut om det inte är det (om man nu inte är antikhandlare och vill luras….), eller att köpa nytillverkat som ska se gammalt ut. Jag tycker mitt nya fina furugolv är JÄTTEFINT men det skulle heller aldrig falla mig in att slänga ut den nerslitna trappan bara för att den är gammal. Det riktigt gamla och slitna ser vi på med respekt och det nya är fräscht. Svårast är det nog att se det vackra i det som nyss har blivit gammalt, sådant som vi själva har slitit ut.

    • Ylva skriver:

      Fick ett bra exempel på det sista jag skrev när min systerdotter kom och fick se de ljusblå spetsgardinerna i nylon som hängde kvar i ett rum i mitt hus eftersom jag inte börjat göra iordning det rummet ännu. Jag gjorde stora ögon när hon blev LYCKLIG över att få ta med sig de FINA (??) och coola gardinerna hem… Tur jag inte hade hunnit slänga dem….

  4. Sophie skriver:

    Ja precis, jag kan fyllas av sån glädje när jag tänker på de som bott i vårt hus innan och hur de brytt sig om det även om allt de gjort inte är sånt som vi tycker om. Jag kan också känna igen det där med att andra tycker om sånt man själv ratar. Vårt hus var ju fullt möblerat med mestadels 60-tals inredning och i somras var en vän till mig här för första gången och hon åkte härifrån med flera kartonger glas och tallrikar och prydnadssaker och tyger som är typiska för 60-talet och som verkligen inte är nåt som intresserar oss. Hon var så glad och tacksam, det var skatter för henne men inte för oss.

Lämna en kommentar