Möbler till orangeriet

Idag hämtade vi det bord vi köpte på loppis förra veckan. Jag har letat ett tag och så fanns en artikel om en loppis i tidningen för 1,5 vecka sedan och där i bakgrunden på ett foto fanns ett bord som såg lovande ut. Vi åkte ut i söndags men bordet som jag sett var inte alls rätt när vi väl kom dit men däremot hittade vi ett annat som vi köpte istället. Vi fick inte med det hem i bilen så vi fick hämta det idag istället. Loppisen heter Anettes antikt och loppis i Bolmsö och är en riktigt bra loppis som ni bör besöka om ni har möjlighet. Min absoluta favorit för tillfället med bra priser och ordning och reda.

20140726-222214-80534775.jpg
Alldeles perfekt och rejält i storlek också. Det ser inte så stort ut men det är för att det är ganska brett också och lätt rymmer två personer på varje kortsida. Runt bordet får det plats 10-12 personer utan problem.

Till bordet har vi sex stolar som vi köpte redan i våras.

20140726-222451-80691119.jpg
Stolarna är jättefina men egentligen skulle vi behöva fler nu när vi har ett så stort bord. När vi bodde på Ekenäs köpte jag stolar som vi skulle ha i den då blivande salen… Fast så långt kom vi aldrig i den renoveringen. 😊 De stolarna är Leksandsstolar med klädd sits, 10 stycken. Nu funderar jag på om man kanske istället skulle ha dem i orangeriet.

20140726-223149-81109857.jpg
Meningen med de här stolarna har från början varit att de ska målas och kläs om för de är laserade med en ganska hemsk lasyr som runnit fast det inte syns på lite håll. Dessutom är en stol vit och en annan grå samt en tredje i en annan mörkare lasyr.

Skulle man kunna få dem och bordet att passa ihop på något sätt eller är det omöjligt?

Naturligare badrum

Vi har bestämt oss för att börja plastbanta vårt hem. Det innebär att vi kommer rensa ut så mycket plast som möjligt och ersätta detta med naturligare material som glas, trä, metall och olika textila material. I själva verket har vi väl sysslat med detta i många år eftersom jag aldrig tyckt plast varit snyggt direkt och hellre omger mig med naturmaterial men jag har tidigare inte tänkt på det som ett medvetet val att göra. Vi har i och med vårt byggnadsvårdande och tankarna kring ekologiskt byggande en bra grund att stå på, vårt hem består inte av några laminerade spånskivemöbler eller plastfärg på väggarna. Vi har inga plastmattor och mest naturliga textilier.
För min del handlar det här om att göra just medvetna val för att minska kemikalieutsläppen i vårt hem och att rensa bort all onödig plast känns som ett enkelt men väldigt vettigt beslut.
Svårast kommer barnens rum att bli men vi har redan pratat med dem och förberett dem på att de kommer få släppa en del saker. De är helt med på banan men det underlättar såklart att vi förklarat för dem och Anton får behålla sitt lego som anses som ok plastmaterial.

Idag gjorde jag en rejäl storstädning av badrummet och då passade jag på att plastbanta också. Det var mest halvtomma plastflaskor som åkte ut men även en del sminktillbehör, plastklämmor, smyckesaskar i plast samt ett par flaskor med badskum hällde jag istället upp i glasflaskor.

20140307-214359.jpg

20140307-214408.jpg Det blir ju dessutom finare med glasflaskor så det är ju verkligen en vinst det här.

20140307-214533.jpg För ett par veckor sedan var vi på Gekås och där hittade jag ekologiska badrumstillbehör som sminkborstar, ryggborste och svampar som jag köpte.

20140307-221610.jpg schampoo och balsam och sånt får vara kvar i sina vanliga flaskor. Jag har inte kommit på något smidigt alternativ.

20140307-221738.jpg Likaså är min linsvätska och tandkrämen i plastbebehållare och än så länge är tandborstarna i plast men det finns fina i bambu…

20140307-221929.jpg Vi kommer aldrig kunna rensa bort all plast ur vårt hem och det är inte målet heller men det finns en hel del val man kan göra för att minska på den. Jag kommer göra vad jag kan för att minimera plasten och det som blir kvar är åtminstone betydligt mindre än vad det var innan.

Nya tankar.

Som ni säkert har märkt har det knappast flödat av inlägg här på bloggen under våren. Jag brukar vara ganska flitig men har inte orkat. Energin har gått till helt andra saker även om vi ju gjort en del här hemma som jag skulle velat visa. Jag ska försöka komma ikapp om inte annat så för vår egen skull för jag vill ha hela vår resa med här på bloggen. Det är så roligt att gå tillbaka och se vad vi gjort och hur stor skillnad det blev. Hela våren har jag haft dåligt samvete över att jag inte skrivit och så vill jag inte ha det, det är mina egna krav men likväl har det varit påfrestande.

Jag har dock kommit fram till att jag inte vill och orkar hålla på lika mycket med bloggen som jag gjorde innan och inte heller kan den bara handla om renovering, byggnadsvård och inredning. Vi gör så mycket annat nu när vi kommit så långt med renoveringen och även det vill jag ha med i bloggen. Undertiteln på bloggen är -från övergivet 70-tal till levande sekelskifte och då måste även livet på gården speglas. Alltså blir det lite förändringar här framöver. Den första kan ni se här till höger. Jag har lagt till mitt instagram-konto så att det kommer uppdateras en del bilder där. Vill ni får ni gärna följa mig där, det blir mer uppdaterat där än på bloggen just nu. Mitt användarnamn är sophiedahre. Även om man inte har Instagram själv kan man titta på bilderna här.

En annan förändring kommer kanske bara jag tänka på men det är att jag kommer börja skriva från telefonen. Jag fotar ofta med den men har velat märka mina bilder och har därför inte laddat upp dem direkt från telefonen till bloggen innan utan gått omvägen via datorn och då tar det extra tid. Nu struntar jag i det och skriver från telefonen när jag känner för det. Jag har så många bilder i både telefonen och datorn som bara blir liggande för att jag drar mig för att greja med dem så nu underlättar jag för mig själv.

Jag hoppas detta ger mig lusten tillbaka att vilja och orka blogga och jag hoppas ni vill fortsätta läsa och kommentera för det är jag så tacksam över.

 

På vem ligger ansvaret när gamla hus förstörs?

För ett par dagar sedan skrev byggnadsantikvarien Peter Sundborg i en debattartikel om att det är byggvaruhusens fel att så många hus förstörs. Att de inte tar sitt ansvar utan är för inriktade på att sälja sina produkter till varje pris och inte tar hänsyn till vilket hus de säljer till utan bara att de får sälja.

Artikeln har fått uppmärksamhet på flera sätt men på Bygga Hus har den kommenterats mest av personer som anser att Peter Sundborg har fullständigt fel, att det väl ändå inte kan vara säljarnas fel utan i så fall ägarna till husen men dem kan man inte klandra för att de vill hänga med i utvecklingen och inte bo ”i fula gamla hus med undermålig konstruktion, korkade lösningar och föråldrade material” som en av  dem skriver.  Samma person skriver också ”Som byggnadsantikvarie hör Peter Sundborg självklart till dem som tycker om gamla hus och gammal byggnadsteknik. Det har han självklart rätt att göra. Jag tillhör däremot de som inte gör det. Jag vill ha moderna lösningar, moderna material och är beredd att hela tiden omvärdera, riva ut och ytterligare modernisera. Peter ser det som att förstöra. Jag ser det som att förbättra.”

Även om jag faktiskt tycker att byggvaruhusen borde ta större ansvar för vad de rekommenderar till husägare så tycker jag trots allt att ett större ansvar ligger på husägaren. Husägaren har visserligen en stor besittningsrätt på sitt hus men det finns ju ett liv för huset även efter att ägaren bott klart där. Mest av allt blir jag dock irriterad på all den okunskap som finns. Att många husägare fortfarande idag är övertygade om att man måste byta ut gamla fönster mot treglas, att man måste tilläggsisolera och framför allt att man måste riva ut och ta bort allt gammalt för att kunna bo modernt och bekvämt.  Att det ska vara så svårt att förstå att det går alldeles utmärkt att kombinera gammalt och nytt att det inte måste vara antingen eller. Man kan bo både energisnålt, miljövänligt och praktiskt i ett gammalt hus med det gamla bevarat om man bara bemödar sig om att ta reda på fakta. Det är väldigt sällan en tilläggsisolering gör så mycket nytta att den är befogad, ändå tilläggsisolerar många och tror att de gör det baserat på vetenskap och fakta när de i själva verket gör det baserat på massiv propaganda från de stora isoleringsföretagen och att de skulle komma med opartisk information känns inte så troligt. I reklam för fönstertillverkare visas ruttna dåliga fönster som bevis på att man borde byta till nya moderna underhållsfria. Tittar man mer noga på fotona ser man att det antingen är riktigt gamla fönster från ett ganska uppenbart ödehus och självklart klarar sig inte fönster hur länge som helst utan underhåll men det är heller inte många fönster som byts ut som faktiskt ser ut just så. Alternativet är att det är fönster från 1980-talet som ruttnat och visas i reklamen vilket knappast kan jämföras med äldre välgjorda fönster eftersom de inte från början har haft samma kvalité och även de såldes som underhållsfria en gång i tiden.

Ytterligare en skribent tar upp just det där med efterfrågan vilket naturligtvis styr byggvaruhandeln.

”Självklart kan man inte skylla på byggvaruhusen för sönderrenoverade kåkar.Lika lite som att man kan skylla snabbmatsställen för att folk äter snabbmat, eller att vi skickar brev bara för att posten tillhandahåller frimärken.

Det är ju nämligen tvärtom, Byggvaruhusen, snabbmatsställena och frimärken finns pga en efterfrågan.

Jo visst är det så men det finns en tydlig skillnad mellan de olika exemplen. Både posten, snabbmatsställen och byggvaruhusen gör reklam för sina produkter och vill sälja men varken posten eller snabbmatsställena ger råd i vad du ska äta eller hur du ska skicka din post. De allra flesta skulle inte be om råd angående matvanor och vad man bör äta för att må bra av en anställd på McDonalds, de är nämligen bara anställda och inte dietister eller doktorer vilket alla vet. Går du däremot in på ett byggvaruhus och frågar om råd för ditt hus får du det och det är just där byggvaruhusens ansvar ligger. De ger råd om saker de inte har kunskap om men de allra flesta förväntar sig att få adekvata och korrekta råd som är bra för deras hus. Det tas för givet att de som arbetar på byggvaruhusen vet vad de pratar om fast de inte är annat än butiksbiträde precis som de på snabbmatsställena. Här kan jag tycka att det är byggvaruhusens ansvar att utbilda sin personal eller att tydligt meddela att de anställda bara är just anställda säljare och inte rådgivare eller konsulter med utbildning och kunskap (naturligtvis finns det undantag på vissa ställen där personalen kan sina saker men det är inte speciellt vanligt).

Så om nu inte bygghandeln ska behöva ta ansvar utan det är husägarna själva hur ska man se till att de inte jämnar fina gamla hus med marken på grund av den här okunskapen som nämns ovan? Vad krävs för att få ut kunskapen till allmänheten så byggnadsvården inte bara anses som något överklassen sysslar med på fritiden och som är så dyrt att ”vanligt folk” inte har råd. Här tror jag att alla vi som håller på med det här och verkligen brinner för äldre hus måste se till att sprida information och göra reklam för de bra och billiga alternativ som finns. Jag diskuterade pappspänning med en ung målare för ett tag sedan och där var det tydligt att han bara fått höra en sida av saken tidigare, hur bökigt och jobbigt det var, att det var opraktiskt och svårt och mycket bättre med gips och inte hade han fått lära sig det under utbildningen heller. Varför ingår det inte att åtminstone känna till hur man gör och hur man kan laga pappspänning när man utbildar sig till målare? Varför får man inte testa linoljefärg eller limfärg istället för att bara få veta att det inte fungerar och att det är dålig färg? Även när du vänder dig många  hantverkare idag möts du av motstånd om du vill använda äldre metoder eller färgtyper, det beror troligen inte på att de har så stor erfarenhet av det utan tvärtom att de aldrig provat utan bara fått lära sig att använda de nya moderna sätten och då är det oftast negativa mot de de inte kan, alltså okunskap igen!

För att hitta de bra och prisvärda alternativen till moderna material och metoder måste man idag leta och helst också veta var man ska leta annars är det som att försöka finna en nål i en höstack. För tillfället är byggnadsvård ”inne” och syns visserligen ganska mycket i inredningstidningar och en del TV-program men där får man bara se de dyra alternativen. Det är specialmetoder och material som kostar massor med pengar. För ett produktionsbolag är det ingen konst att använda en dörr från Gysinge eller någon av de andra dyrare byggnadsvårdsbutikerna som Qvesarum eller Nacka Byggnadsvård som kostar 6-7 gånger så mycket som en dörr från flera andra begagnat lager eller köpt av en privatperson. De har inte tid att leta och bläddrar man i magasinen och tittar på prislapparna så förstår jag verkligen att man inte har någon lust att börja byggnadsvårda. Men alternativen finns och det som kan rädda alla de där husen som massakreras på grund av okunskap tror jag är driv och engagemang hos byggnadsantikvarierna att vilja förändra och en möjlighet från staten för dem att kunna göra det genom ökade bidrag eller rent av bra möjligheter att få bidrag för privatpersoner som vill bevara sitt hus liksom man kunnat få bidrag för att tilläggsisolera och byta fönster.

Byggnadsantikvarierna och länsmuseerna måste se till att få ut lätt och bra information om vad och hur man kan göra, de måste synas mer och våga stå på sig. Jag vet inte om de alla har samma riktlinjer men hittills har jag träffat några stycken och gemensamt för dem är att de är väldigt ödmjuka men i mitt tycke alldeles för flata. Duktiga och kunniga men mycket noga med att säga att man får göra som man vill i sitt eget hus, de ger försiktiga råd och förslag men är hela tiden noga med att tala om att det bara är råd och förslag och att man väljer själv och detta i motsats till bygghandeln och hantverkare som ger handfasta tvärsäkra råd är ingen bra kombination. Jag förstår syftet med att de är ödmjuka och att de inte vill skrämma bort folk för att de styr och ställer för mycket men i jämförelse med bygghandeln och produktreklamen från materialtillverkarna till moderna lösningar så varken hörs eller syns de. Bara titta på någon av gratistidningarna som skickas ut till villaägare… de är proppfulla av reklam för fönster, uterum, tegelimitationer och isolering. Där både syns och hörs det hur man bör sköta sitt hus och de når ut till mängder med människor.

Det kom ett svar på Peter Sundborgs artikel dagen efter att han skrev och där tar Annika Gustafsson upp husägarnas ansvar. Här finns det att läsa. Hon är mer inne på att det är husägarna, alltså de som betalar för renoveringarna/förstörelsen som ska hållas ansvariga men även att staten måste ta ett större ansvar och där håller jag också med henne. Det måste finnas tydliga lagar och regler för hur man får bygga om och bygga till sitt hus och hur man ska ta hänsyn till äldre byggnaders karaktärsdrag. Det behöver bli svårare att få göra precis som man vill och skyddet som idag finns som bara sträcker sig exteriört behöver omfatta även invändig renovering. Det allra bästa skulle vara om skyddet blev så starkt att det inte längre gick att göra omfattande förändringar i planlösning och konstruktion på äldre hus vilket förhoppningsvis skulle medföra att de som söker modernt boende faktiskt låter bli att  köpa ett gammalt hus som de blåser ut och totalförstör och istället väljer att köpa ett nyare eller bygger helt nytt.

Ansvaret för vår äldre bebyggelse ligger på oss alla, man kan inte peka ut en syndabock, i så fall skulle det vara okunskapen. De som bör ta ansvar är många däremot. Både staten och privatpersoner bör ta mer ansvar men även bygghandeln, hantverkarna och byggnadsantikvarierna bör dra sitt strå till stacken för att utbilda och ge korrekt information. Hur vi ska komma dit det är en helt annan fråga!

Sommarsemester på Öland

Årets semester tillbringade vi på Öland (de dagar vi inte var hemma alltså). Vi hann bara med övre halvan av ön men vi kommer väl förmodligen att åka tillbaka fler gånger. För barnens del var det Ölands djurpark som hägrade, djurparker tycker de mycket om. Jag och Mats var inte så mponerade av skicket och djurhållningen på djurparken och det har ju nyligen visat sig att vi inte är ensamma om att tycka så.

Förutom djurparken besökte vi Himmelsberga museum som är Ölands motsvarighet till Skansen. Mycket trevligt och verkligen värt ett besök. Även om det var mest gamla hus vilket särskilt Anton kan bli rätt trött på så gillade både han och Maja stället eftersom där fanns en del djur av Öländska lantraser och man fick gå en nyckeljakt och leta gömda nycklar i de olika husen.

Himmelsberga museum

Trädgårdsinspiration. Så lummigt och vackert vill jag också ha det.

Mer inspiration för trädgården

Mysiga gårdsmiljöer och de typiska bålehusen som var vanliga på både Öland och i Skåne där det inte fanns så mycket skog.

Även inspiration för inomhus

Efter att vi bott två nätter längst upp på norra udden (i en stugby med väldigt mycket övrigt att önska på alla sätt man kan tänka sig) så sov vi sista natten på ett jättefint vandrarhem. Vi åt på restaurangen där och serverades då nästan bara ekologisk egenodlad och uppfödd mat i form av grönsaker, kryddor, lamm och gris. Mycket gott och verkligen en bra avslutning.

Salen på vandrarhemmet och dörren till vårt sovrum.

De glada ekologiska grisarna, och ja de var glada det syntes! Barnen tyckte verkligen om att gå runt på gården och titta på höns, grisar, får, kaniner, hästar och trädgårdslanden… och vi också!

På vägen hem stannade vi vid ett fjärilsmuseum. Man fick gå in i ett växthus där fjärilarna flög fritt och det var roligt att se dem så.

Vi passade även på att besöka Ölands byggnadsvård både när vi först kom till Öland och när vi var på väg hem. Lite inköp blev det, bland annat två av deras fina nytryckta skolplanscher. Vi hittade lite anant småyy och gott på diverse loppisar vi stannade vid och så köpte vi tjärljus på Himmelsberga. Saftflaskorna köpte vi på Börjes i Tingsryd där vi också stanande både på vägen dit och hem för att äta deras stora goda räkmackor som bara kostar 22 kronor styck. Lite komiskt att vi stanande där på vägen till Öland och åt varsin räkmacka och drack kaffe och mer och ramlösa och betalade 80 kronor för hela familjen och sen hann vi inte mer än komma över bron till Öland innan vi såg första skylten med erbjudande på räkmackor för 89 kronor styck. :-). Nej vi stannade inte till där…

Lite av semesterfynden, de som är hus eller byggnadsvårdsrelaterade.

Allt var inte grått och mörkt förr.

Apropå diskussionen om hur grått och trist och mörkt och hemskt allt var förr…

Färgbilder från 1900-talets början

Tobbe med bloggen Åsumstorpsgården kommenterade ett av mina tidigare inlägg och delade med sig av en länk med ett blogginlägg med fotografier tagna i färg. Fotona är tagna under åren 1909 till 1912 och visar vardagen i Ryssland för 100 år sedan. Det är fullständigt magisk att få se färger på de här fotografierna, missa inte möjligheten!

Nog sören fanns ded färg få, och vilka färger sen. Även de människor som inte har det så välbeställt hade färggranna kläder, allt var inte vadmal och linnefärgat.

Torptalibaner och andra extremister.

Som om det inte var nog med inlägget på DN.se om byggnadsvårdare som jag skrev om nyligen så dök det nu upp ytterligare en krönika på samma tema, även den på Dn.se. Annan skribent men ungefär samma innehåll… det märks att byggnadsvård har blivit trendigt bland vanligt folk, då ska man helst tycka illa om det för att räknas.

Torptalibanerna tar sig inte tid att njuta

Samma påhopp på byggnadsvårdare och samma oresonliga behov att klanka ner på dem som väljer annorlunda fast det hela tiden ses som så fint att vara just olika. Ordet torptaliban är lite roligt dessutom, inte vet jag var det kommer ifrån men om jag inte minns fel så kommer ordet byggnadsvårdstaliban från forumet ByggaHus där det myntades av en medlem där som kallade sig själv det på ett positivt men något ironiskt sätt.

Igen är det en tidning som anses vara ”torptalibanernas bibel” och det borde ju vara Gård & Torp för någon annan finns inte som faller inom de ramarna, kan vara Lantliv eller någon av de magasinen också kanske i och för sig. Ingrid Hedström frågar hur i all världen folk har så mycket tid att lägga ner på sina tidstrogna 1700-tals miljöer och hur de har råd.

Men man kan ju faktiskt välja vad man gör med sin tid och man kan ju faktiskt prioritera olika. Jag har skrivit om det tidigare och jag är knappast ensam om att försöka förklara hur man gör för att få tid över och hur byggnadsvård faktiskt kan vara billigt.

Vi väljer att inte jobba ihjäl oss under 11 av årets månader för att ha råd att åka utomlands sista månaden, vi är inte intresserade av det. Vi väljer att inte ägna oss åt en massa andra dyra hobbyer som träning på dyra gym, shoppa kläder eller golf. Vi åker inte iväg på svindyra semestrar och vi spenderar inte en massa pengar på dyr teknik eller märkesvaror av olika slag. Vi är inte intresserade av det, det lockar oss inte alls. Vi anser att lyx är något annat, lyx för oss är att ha tid och råd att hålla på med det vi tycker är viktigt, det som vi njuter av. För att få just tid låter vi bli att sitta varje kväll framför tv:n, vi spenderar mycket tid hemma eftersom vi faktiskt trivs med att vara här, det är ingen uppoffring för oss. Spenderar man mycket tid hemma innebär det också att man hinner med att göra en hel del. Både Mats och barnen är morgonpigga och vid det här laget har jag vant mig jag också så vi sover inte länge på helgerna, innan 8 brukar vi vara klara med frukost och sånt och då har man hela dagen framför sig att spendera på sådant man njuter av, att kanske kitta fönster eller måla lister eller varför inte gå upp i gryningen för att koka egen rödfärg? Finns det något härligare än att koka egen färg och sedan få stå ute i härligt väder och måla med ljummen färg som lyser i solen – ren njutning för mig åtminstone!

Alla dagar njuter vi inte, ibland är det tungt och trist och man vill ingenting, men vet ni?  Då gör det ingenting för vi har ingen akut tidspress, vill vi göra något annat så gör vi det. Visst vill vi bli klara men det är ett så stort projekt vi håller på med att det inte är lönt att pressa sig själv hela tiden, vi kommer ändå ha att göra i flera år till. Ibland är det stressiga perioder, just nu har vi mycket vi behöver och vill få färdigt men vi vet också att de går över och så är det väl med allt. Ingenting är bara underbart hela tiden…

Jag behöver inte åka till landet för att kunna gå barfota i gräset, jag bor på landet och kan gå barfota när jag vill. Jag bor där jag vill bo och så som jag vill bo och jag njuter av att arbeta med vår gård så jag behöver inte köpa ett sommarställe att åka till och jag har definitivt ingen önskan om att få bo i stan, det passar inte mig och min familj. Vill vi få lite miljöombyte kan vi ju alltid flytta ut till lilla huset för några dagar… 😉

Men även om vi nu sparar in pengar (eller låter bli att spendera dem) på sånt jag skrivit om ovan så är det ju ändå svindyrt med ett 1700-tals kammarlås för 2000 kr som nämns i krönikan. Jo det är svindyrt, just därför köper vi inga såna heller. Behöver vi något till våra hus letar vi oftast upp begagnat, bara som ett litet tips till dig Ingrid så kan man på tradera eller diverse loppisar hitta begagnade likadana lås för en spottstyver om man har tur. Har man tid, vilket vi har eftersom vi valt att ha det, så kan man leta efter guldkornen och då blir byggnadsvård billigt! Vi har köpt gamla originalmålade spegeldörrar med karm och lås och allt för 500 kr styck, vi har köpt begagnat taktegel till både detta och vårt förra hus för nästan inga pengar alls och mycket billigare än att köpa nytt. Vi har köpt ett helt tidsenligt matsalsmöblemang på blocket billigare än vad ett möblemang på Ikea hade kostat och MÅNGA gånger billigare än vad ett motsvarande nytillverkat hade kostat. Vi har återanvänt kulodosor och lampsocklar som kostar en hel del att köpa nya och så vidare.

Genom att ta oss tid för det vi vill göra har vi tid att leta upp saker som blir billigare än att köpa nytt och i och med det behöver vi inte arbeta lika mycket för att ha råd att ta oss tid att göra det vi vill… och då får vi tid över att njuta av det vi trivs med! 🙂

Hade Karl-Oskar och Kristina verkligen viktigare saker att göra?

Jag funderar mer och mer på det där… visst hade folk förr det kämpigt och svårt och visst fanns det anledningar till att många utvandrade till Amerika för att försöka få ett bättre liv, men hade de verkligen inte tid att bry sig om hur deras hem såg ut? Hade de inga drömmar om hur de ville bo och leva? Var det inte just det som fick dem att flytta till Amerika även om just Karl-Oskar och Kristina är Vilhelm Mobergs fiktiva karaktärer.

Miljöerna i filmerna om till exempel Utvandrarna och Rasken är mörka och visar säkerligen en hel del av verkligheten men nog fanns det tid för annat än att överleva också. Alla år var inte svåra år och det var inte vinter hela tiden på den tiden heller. Var kommer de nytryckta tapeternas mönster från? Var hittar man mönster till dagens återskapade schablonmålade väggar och förlagorna till de nytillverkade kammarlåsen och vackra profilerade snickerier om sånt inte fanns förr för folk var tvungna att överleva? Inte kommer allt från slott och herresäten iallafall. Vem har brytt sig om att lerklina och tapetsera väggarna i vårt lilla hus som är byggt 1840, alltså samtida med den stora utvandringen till Amerika? Vem har ansträngt sig för att hyvla foder till fönster och dörrar, hur kunde de orka det när de var tvungna att lägga allt krut och all tid på att överleva? Vem har planterat blommorna utanför fönstren och målat huset utvändigt om tiden inte fanns?

Visst raljerar jag, såklart fanns det många som verkligen inte hade varken råd eller möjlighet att tapetsera sina väggar och visst svalt folk och hade det svårt. Dock tror jag att de flesta ville ha det fint omkring sig och gjorde så gott de kunde för att få det. Kunde man inte lerklina och tapetsera väggarna målade man kanske direkt på timret istället. Naket timmer var ett fattigmanstecken men alla var inte fattiga och man ville säkerligen inte uppfattas som fattig då heller. Man gjorde nog vad man kunde och eftersom kunskapen gick i arv kunde de flesta underhålla sina hus på ett sätt så att de höll och stod kvar. I arbetet med underhållet ingick att se till att taket var tätt, liksom idag och att grunden mådde bra vilket är lika viktigt nu som då. Viktigt var att kunna hålla sig varm, eller i alla fall att inte frysa, och då ingick att se till murstocken och även att slamma den. Det var billigt och enkelt och något var och en kunde göra själv. Det var säkerligen väldigt trevligt när den var vit och nyslammad och man slapp se soten på ett tag.

Vill man se miljöer som inte är så mörka och dystra kan man alltid titta på Astrid Lindgrens filmer. Madickens familj bor i ett vackert sekelskifteshus men de tillhör ett ganska välbärgat samhällsskikt, hennes vän Abbe däremot har det inte lika gott ställt. Emils Katthult inspirerar och miljöerna från Barnen i Bullerbyn likaså. Men man måste också tänka på att inte ta en films interiörer som en absolut sanning, de är trots allt ett konstnärligt verk av nutida människor som skildrar sin bild av hur de tror att det var…

Den här lilla filmen dök upp som på beställning på Mrs Universums blogg. Titta gärna på den och förundras över hur mycket känsla för estetik som ligger bakom allt arbete som är nerlagt för att försköna den här gården…och det samtidigt som de överlevde. En underbar liten film om en familjs öde och kärlek till skiffer, för nog måste mannen ha älskat skiffer alltid.

Han tog gravstenen med sig när han gick

Man kan också inspireras av de återskapade miljöerna Skansen eller något av våra andra länsmuseer bjuder på. Nedan kan man titta på Skansens senaste återställda hus Boktryckarbostaden. Befriande med de här interiörerna är att de är i nyskick tycker jag. De skildrar verkligen ett nyligen inrett hem med möbler som inte hunnit få patina. För rimligtvis kan ett toppmodernt borgarhem från 1840 inte ha möbler från tiden men med 150-års patina. Allt för ofta blir jag besviken på just de detaljerna när jag är på museum. Möbler från mitten på 1800-talet visas oftast väldigt slitna och likaså med golv och andra byggnadsdetaljer. Naturligtvis är det äkta och jag tycker patina är vackert men man måste tänka på att det inte är så det såg ut när det begav sig. Faktum är ju att de inte alls var slitna på den tiden utan att ett nyinlagt skurgolv då såg ut precis som vårt nyinlagda skurgolv gör nu. Golven var inte så nerslitna att kvistarna sticker upp och trösklarna var inte nertrampade av alla gånger folk gått in och ut, de var nya och släta och man hade byggt rakt, den där patinan med sneda rum och slitna byggnadsdetaljer har ju kommit efterhand. Många försöker dock istället härma efter patinan utan att fundera på hur det verkligen såg ut på den tiden de försöker härma. Inte konstigt att Shabby Chic slagit igenom så stort. Jag är definitivt ingen påhejare för att måla över gammal originalmålning bara för att den är sliten och jag tycker verkligen inte heller om när man fuskpatinerar möbler och inredning för att det ska se äldre ut. Däremot tror jag att det är nyttigt att fundera lite på vad som visas och inte bara köpa de museala miljöerna rakt av precis som man bör fundera lite på vilken bild som visas i filmer.

Ett toppmodernt borgarhem anno 1840

Jag tror att många som besöker Boktryckarbostaden kan bli besvikna för att allt ser så nytt ut, jag misstänker att en hel del inte tänker på att det är detta som är den äkta bilden av hur det kunde se ut. Folk förväntar sig slitet och gammalt eftersom det är längesen huset byggdes.

Vem ska man jämföra sig med?

För några veckor sedan dök det upp ett blogginlägg på DN.se. Inlägget har nu cirkulerat runt på twitter, olika bloggar och i byggahusforumet för att ta några exempel. Inlägget handlar om byggnadsvårdare och deras överlägsna attityd gentemot den debila allmogen. Gård & Torp får en känga för att tidningen påstås handla om att man inte får modernisera och att man inte ska ha el, vatten och andra moderniteter i sitt gamla hus. Skribenten tar upp ett exempel ur Fråga experten i tidningen och menar att byggnadsvård är en religion och vill man inte följa slaviskt är man inte välkommen, då ska man straffas vid skampålen eller med riset.

Kristina och KarlOskar hade viktigare saker att göra än att slamma muren

Nu framgår det ganska tydligt för mig som läser Gård & Torp att det egentligen inte är själva tidningen hon vänder sig mot i den delen av inlägget utan faktiskt själva frågespalten, hon har nog inte läst särskilt många nummer. Det som nämns är typiska uttryck från Göran Gudmundsson. Jag tycker själv att hans attityd ofta är alldeles för hård och ensidig men jag tycker också att han på senare tid ändrat sig till att istället för att hårdnackat kämpa för de äldre husens väl och ve faktiskt mest göra smygreklam för Gysinges egna produkter. Trist men sant. Jag hade gärna sett att man nu bytt ut experten mot en oberoende, kanske en byggnadsvårdsantikvarie vid någon av länsmuseerna. Jag har aldrig sett hans otrevliga och smygreklamfyllda svar som något positivt för byggnadsvården, lite ödmjukhet hade sannerligen inte skadat. Visst kan jag samtidigt förstå att han kan ha tröttnat på all okunskap men för den sakens skull kan man inte ta ut den frustrationen på dem som ber om hjälp.

För att återgå till inlägget skriver hon också om hur dyr byggnadsvård är, för att citera en mening i texten;

Att renovera gamla torp enligt konstens alla regler är en dyr hobby. Jättedyr.

Men ingenstans i texten hittar jag vad det är som gör byggnadsvård så himla dyrt. Vad är det som är dyrt? Att inte glasa in sin veranda, att köpa begagnat billigt taktegel istället för nytt plåttak, att slamma skorstensmuren själv istället för att hantverkare gör det? Visst kan man välja att lägga alla sina pengar på att handla på någon av de ”fina” byggnadsvårdsbutikerna men det finns faktiskt alternativ.  Visst kan man gå på kurser för att lära sig slamma muren och de kan kosta en del men man kan också lära sig av andra äldre, det finns mängder med gratis kurser som ordnas av länsstyrelserna i landet i hur man slår med lie eller bygger stenmurar och lerklinar väggar. Det är inte mitt och andra byggnadsvårdares fel att våra äldre släktingar inte brytt sig om att lära sig hur man sköter om sitt hus, det är inte ens deras eget fel. De kunskaper som alla fick lära sig tidigare eftersom de var tvungna att kunna det har glömts bort när behovet har förändrats och då finns inte det alternativet kvar utan man får istället lära sig av någon som faktiskt kan och det kan ju innebära att man måste gå en kurs på Nääs Byggnadsvårdcentrum om inte länstyreslen just då erbjuder kurs i det man vill lära sig.

Men om jag nu väljer att lägga mina pengar på att lära mig om hur jag kan sköta mitt hus istället för att lägga dem på en hemmabioanläggning eller märkeshandväskor är det väl mitt val. Och vill man nu både ha kakan och kunna äta den och inte vill vara utan varken bioanläggning eller handväskor kan man ju faktiskt spara pengar på byggnadsvård. Man kan som vi köpa begagnat taktegel istället för nytt och spara så mycket pengar på det att det räcker till flera byggnadsvårdskurser om vi nu vill gå på det. Fast inte köper jag dyra handväskor för det för det intresserar inte mig men det intresserar säkerligen andra och då får de gärna lägga sina pengar på det utan att jag dömer dem, alla kan inte gilla och prioritera samma.

Vet inte vad det är som gör att den som skrivit inlägget känner att hon måste dra alla byggnadsvårdare över en kam. Kanske är det avundsjuka för att hon inte har ett sekelskifteshus på landet där hon kan plocka äpplen i trädågården och elda i kakelugnen under ruggiga höstkvällar… 😉