Fler kungligheter

I torsdags hämtade vi årets grisar, tredenna  gången. De går nu i en hage utanför köket och vänjer sig mer och mer vid livet utanför grisstallet. 

 
De hann inte mer än ner från släpet såbörjade  de  böka och sedan var det ingen hejd på dem. Tänk att de som levt hela sitt liv, vilket inte är så länge i och för sig, på betonggolv ändå verkligen har den instinkten.  

 
Lyckliga grisar… 

Förra årets grisar hette ju Lillian och Desireé vilket är prinsessnamn och i år blev det lite samma tema. Grisarna heter Victoria, Carl-Philip och Madeleine.  

Åtta dunbollar

Av de 14 äggen blev det till slut 8 små kycklingar. Den första kläcktes i torsdags morse och fick klara sig ensam hela första dagen och natten då de två nästkommande kläcktes sent på torsdagskvällen och under natten till fredagen. Den andra fick ligga kvar i kläckaren under natten så det var först på fredag morgon som den första fick sällskap. Sedan kläcktes resterande fem under dagen. Den första fick massor med uppmärksamhet och är i och med det ännu tamare än de andra hunnit bli. 

  
Ettan i tryggt förvar. Somnar snabbt när den får ligga i handen. 

 
De fyra första med helt olika färger. Här är den bakersta blå ganska ny och inte så fluffig som de andra. 

 Ettan ~ fasanfärgad, en liten tuffing som gärna sitter på min axel i håret.  Tvåan ~ svart med gula tecken, den kaxigaste och mest orädda.  Trean ~ gul, mjukast och omtänksam. Går mellan om någon hackar på någon annan.   Fyran ~ blå, Antons favorit och en kelen liten kyckling som gärna sitter i knät. Femman ~ mörkgrå med brunt huvud, pigg och springer mycket, snabb på maten.  Sexan ~ silvergrå med gula inslag, lite fåfäng och rättar ofta till dunen och tvättar sig, vill bestämma själv var den ska sitta.  Sjuan ~ grå med lite brunt, försiktig och liten, somnar ofta i maten.  Åttan ~ svart, hävdar sig mot Tvåan, vill vara lika tuff men är lite mindre. 

De är redan efter 3-4 dagar otroliga personligheter och de är så roliga att titta på. 

   

 

Anton och Maja är överlyckliga och vill helst umgås med kycklingarna hela tiden. 

 
Varje dag får de komma upp några gånger till oss och bli lite omhuldade, de får också sova i mitt knä varje dag i en pälsmössa som de verkligen gillar. De somnar kollektivt och sover sedan djupt tills jag rör mig. Så mysigt! 

Än så länge har de inga riktiga namn, vi vet ju inte om de är hönor eller tuppar ännu och vill veta det innan vi bestämmer oss. Om 1,5 vecka kan vi nog se det. De växer så fort, har redan börjat få nya fjädrar på vingarna. 

Vi väntar tillökning…

14 stycken! 

 
För tre veckor sedan la vi 16 ägg i en kläckare och nu är vi på dag 20 och kläckningen har börjat. Äntligen efter flera års längtan ska vi ha höns, eller det blir ju bara små kycklingar först men så småningom kommer det ju bli höns och tuppar. 

  

Här i kläckaren har nu äggen legat i nästan tre veckor och vi har vänt dem, fyllt på vatten, kontrollerat temperaturen och tagit hand om dem på bästa sätt. På dag 5 lyste jag dem och då var där ett av äggen som det inte syntes något i, jag lät det ligga kvar ändå för säkerhetsskull ifall jag såg fel. På dag 14 lös jag dem igen och då var det ytterligare ett ägg där det inte utvecklats vidare någon kyckling. Jag tog då bort de två äggen för att inte riskera att de exploderade i kläckaren vilket tydligen kan hända. Exploderande ruttna ägg kan vi ju vara utan. 

I går köpte jag en liten vattenautomat för kycklingar och en värmelampa och sedan inredde vi den låda där vi tänkt att de ska bo i de första veckorna. Nu väntar vi ivrigt och hoppas på att kläckningen går bra. 

Tidigare ikväll såg vi att ett av äggen har hål så där i är en kyckling som försöker ta sig ut. Jag har varit noga med att det finns vatten så inte skalen ska vara för hårda. Vi kan också höra hur det piper inne i flera av äggen. 

Äggen är från rasen Åsbo som är den ras jag bestämde mig för redan för flera år sedan. En lantras som är relativt lokal, den härstammar från norra Skåne och det är ju ganska nära oss. Det är en mindre robust ras som är duktiga på att klara sig undan rovdjur och ganska bra värpare och ruvare. Nästa gång vi vill ha kycklingar hoppas jag på att vi kan låta dem ruvas fram naturligt för det tror jag ändå är det bästa sättet. Det känns mest naturligt och bra med en höna som kan ta hand om sina kycklingar och lära dem det de behöver kunna men det var svårt att hitta höns att köpa och kycklingar ska vara bra på att bli duktiga individer utan en mamma. Äggen har jag fått av en vän som har Åsbo-höns sedan ett par år tillbaka, är så tacksam!

Gissa om vi längtar tills imorgon när de flesta förmodligen kommer kläckas. 

 

Den där extra timmen…

Känns som om den extra timmen med dagsljus på kvällen nu idag gjorde stor skillnad för vad vi hann med i helgen.

20140330-221034.jpg
Jag började med att öppna upp köksdörrarna för första gången det här året och det var så skönt!

20140330-223121.jpg
Sen rensade vi upp bakom logen eftersom det kommer en firma hit och ska riva bort det sista av det gamla rasade stallet, det är bara betong kvar nu så det river vi inte själva. Grävfirman ska också göra en körplan bakom logen så vi får någonstans att ställa våra traktorer och jordbruksredskap till exempel.

20140330-224038.jpg Vi tog fram studsmattan, lika populärt varje år!

20140330-224225.jpg Mats byggde ett bollplank till Anton.

20140330-224316.jpg

20140330-224327.jpg Jag oljade in altanen. Det blev stor skillnad och var välbehövligt. Golvet har bara blivit behandlat en gång tidigare och det var med pigmenterad roslagsmahogny när vi byggde uteplatsen 2012.

20140330-224545.jpg Jag skrapade och målade alla stålstommarna till Grythyttanmöblerna. De blir nu kromoxidgröna och mycket fina. Nu är det Mats som måste tillverka nya träribbor så jag kan måla dem också.

20140330-224753.jpg Vi la alla våra flata stenar, från gången vi tog bort i trädgården, på pall så vi kunde flytta dem.

20140330-224957.jpg Jag hann med en härlig runda med Digma och att rykta av alla hästarna en del av vinterpälsen.
En härlig helg som verkligen behövdes för att jag skulle hinna ladda batterierna inför arbetsveckan.
>

Stora slaktaredagen i oktober.

I oktober en väldigt fin och solig helg var det dags att slakta våra två grisar. Jag kommer här att visa hur det gick till när vi slaktade, allt skedde enligt de regler och lagar som finns och grisarna dog snabbt och utan att de förstod vad som hände.  Vi började på fredag eftermiddag men redan dagen innan hade Mats och Niklas varit och hämtat grejer och förberett en del.

20131206-201541.jpg

Niklas morfar som slaktat många djur, som gammal slaktare, hade de saker som behövdes. En gammal ombyggd tvättmaskin att koka vatten i samt ett badkar ock kätting för att skålla grisarna med.

På fredagen kom Gunnar upp till oss och så lockade vi in den ena grisen i huset och bjöd på mat och stängde in den, sedan la vi ut mat till den andra och så sköts den och sedan stacks den för att blodet ska rinna ut. Gunnar skötte det här eftersom han har erfarenhet och får lov att göra det. Det går väldigt fort. Vi stängde in den ena eftersom vi inte ville att den skulle var för nära och se på och för att den inte skulle bli orolig sen, de har ju aldrig varit ifrån varandra. Gunnar tyckte vi var alldeles för blödiga som brydde oss om det men det kändes bättre för oss i alla fall. 🙂

Jag trodde inte jag skulle tycka att det var jobbigt men visst stack det till lite precis när de sköts men sen efter det är de bara kött och det var likadant även för barnen som var med hela tiden. Båda har varit med innan och sett på när vildsvin passats (när inälvorna tagits ut) men inte när något djur avlivats men de tyckte bara det var intressant och spännande och det är så jag minns det från när jag var barn också även om vi inte fick vara med vid själva skottet.

Det första som måste göras är att skålla grisen, alltså lägga den i kokande vatten och skrapa bort borsten och den yttersta huden. Detta gjorde vi i ett badkar och med en kätting som drogs fram och tillbaka, man använder också metalltrattar som man skrapar med på ben och delar som är svåra att komma åt med kättingen. Vattnet blir ruskigt smutsigt men griskroppen blir ren.

IMG_6329

Efter detta var det dags att börja passa grisen. Vi hängde upp den i traktorns gafflar, man skär genom bakbenen mellan hälsenorna och benen och trär igenom krokarna eller repen där. Sedan är det bara att börja… Det var mycket faschinerande att se på när Gunnar passade grisarna. Vi passade på att lära så mycket vi bara kunde under tiden så vi själva så småningom kan göra detta. 20131206-201558.jpg

20131206-201614.jpg

Efter att inälvorna var urtagna togs huvudet bort och sedan delades kroppen i halvor och hängdes in i stallet över natten, sen gjordes exakt samma med den andra grisen. Det var ungefär 10 grader ute så de kunde hänga i stallet utan problem.

På lördagen var det dags att börja med själva styckningen så att de fyra grishalvorna kunde bli styckat kött. Till dagen hade både vi och Niklas köpt en varsin ny frysbox… det behövdes.

IMG_6335

Här hänger de och väntar, det ligger plast på golvet under. Gunnar visade precis hur man skulle skära och Mats och Niklas tog en varsin likdan del åt gången . På så sätt fick de öva på två halvor vardera. Övning ger färdighet! Först skär man loss framläggen, alltså den övre delen på frambenen, vi sparade inte fötterna. Sedan skar man över det sjunde revbenet och delade där och började med framdelen.

IMG_6338Grovstyckning. Ett nytt köttblad införskaffades till tigersågen.

20131206-201652.jpg

Kottlettrad och andra styckdetaljer.

20131206-201636.jpg

Styckningen var faschinerande logisk och enkel, när man vet hur man gör.

12

det blev superfina kotletter, vi åt de första häromdagen och de var fantastiskt goda och möra. Faktiskt den detalj vi märkt mest skillnad på jämfört med butiksköpt. Det går inte att jämföra dessa kotletterna med de man köper.

11Anton skötte köttkvarnen och malde 40 kilo färs. Totalt fick vi ca 80 kilo färdigstyckat och packat kött per familj.

20131206-201757.jpgDagen avslutades med brakmiddag.

20131206-201806.jpgDansk fläskstek med kokt potatis, gräddsås, rödkål, egenodlade morötter och vinbärsgelé från egna buskarna.  Det var så gott!

Efter den middagen har vi såklart hunnit äta massor av olika delar från våra grisar, revben, fläsk, stek, kotletter, karré och en del färs som köttbullar, köttfärssås och annat till exempel. Det är jättefint kött, färsen är inte så fet som fläskfärsen man köper, som jag knappt kan äta alls för det bara flyter fett överallt, och smaken på allt är väldigt bra.

Helt klart blir det nya grisar nästa år, det känns väldigt bra att äta kött från grisar man vet har haft det riktigt bra och som inte innehåller några konstiga ämnen alls.

Otto och Flora har flyttat in.

Det förra, och första, försöket att få Otto och Flora att flytta in i sin hage gick inte alls bra. De rymde direkt nästan och sedan insåg vi att det inte gick att hålla dem inne och så fick de gå lösa vilket gick alldeles strålande faktiskt. Dock var de ju tvungna att flytta in i hagen innan vi började jobba och det löste vi med elstaket. Nu när de bor i sin hage var de tvunget att deras hus blev färdigt. Vi gjorde stommen redan i början på sommaren men eftersom de sedan inte var där brydde vi oss inte om att göra klart väggarna.

20130825-215421.jpg

Här under äppelträdet har de nu sitt fina lilla hus. Vi har använt bakar som det kallas, det som man sågar bort när man förvandlar timmerstockar till brädor, stolpar  och plank. Under taktusprånget sitter saltstenen skyddad från regn. Den går lika bra att använda att stå på om man hellre känner för det än att slicka lite salt. Uppe på taket ligger getterna gärna och vilar, de tycker om att ligga högt. På baksidan finns en spång så att de enklare ska komma upp.

20130825-215432.jpgSöta lilla Flora. Plintarna i bakgrunden är kvar sedan utestallet stod här och de går också utmärkt att hoppa upp på för att balansera. De står visserligen upplyfta och löst på marken men det fungerar tydligen bra ändå.

20130901-215801.jpg

Ståtliga bocken Otto. Från början gick de inte attt skilja åt mer än på att Otto hade längre horn men på sistone har Otto svartnat en hel del och nu ser man enkelt skillnad på vem som är vem.

 

 

Grind till getterna.

En kväll i veckan som gick gjorde vi en grind till Otto och Flora. Vi har haft en väldigt tillfällig innan men då kunde inte barnen själva gå in i hagen och den satt fast med spik så det kunde knappt vi heller.

Jag gjorde en skiss och Mats förverkligade!

20130825-214726.jpg

En snabb och mycket slarvig skiss efter en grind jag såg när jag körde till Ikea för ett par veckor sedan men Mats grind blev precis som jag menade ändå.

20130825-214704.jpg

Mycket fin och väl fungerande grind.

Getterna gick ju fritt på gården nästan hela sommaren eftersom de ändå bara rymde ur hagen, de var för små för fårnätet när vi fick hem dem. I början på augusti var vi tvungna att stänga in dem dock så vi kunde fortsätta ha dem ute även när vi började jobba. Så länge jag var hemma kunde de gå fritt men vi stängde ju in dem i stallet när vi åkte hemifrån och så kunde vi inte fortsätta, dessutom började de äta lite väl mycket av sådant jag inte ville att de skulle tugga på. De har till exempel rensat varenda vinbär på alla mina både röda och svarta. Vi har satt upp el innanför nätet, det är två ståltrådar och de sitter med avstånd till nätet så nätet är inte elektriskt. Detta har fungerat utmärkt och det räckte med varsin stöt för att de skulle fatta och nu behöver vi inte ha strömmen på. De har helt enkelt blivit hemma i sin hage nu och trivt utmärkt.

 

Otto och Flora har flyttat ut.

Idag, en vecka efter att de kom, fick getterna äntligen flytta ut i hagen. Vi har haft dem i en av hästboxarna och försökt vänja dem vid oss och att vi kommer med gottis till dem. Det har allvarligt talat inte gått så bra. Den förre ägaren sa att vi borde ge dem lite kornkross nu när de flyttade från sin mamma så jag köpte det redan på måndagen och de åt gärna och uppenbarligen blev det för mycket för dem för båda blev dåliga i magen av det och vill nu inte ens nosa på fodret. De fick nog ont i sina magar också och blev misstänksamma mot vad vi gav dem. Mest stod de i ett hörn i boxen och tryckte och skakade när vi kom. Jag bestämde mig då för att väldigt försiktigt försöka vinna deras förtroende igen och vi plockade maskrosblad som de uppenbarligen verkligen gillar. Sakta vågade de komma närmare och närmare och med hjälp av bra grovfoder som halm och grenar återställdes balansen i deras stackars magar igen. Vi fick börja med att lägga bladen framför oss och sitta alldeles stilla medans de smög fram, efter några gånger kunde vi hålla bladet i handen och Flora vågade ta det. Otto var räddare men det beror nog på att han blivit kastrerad och det var nog ingen trevlig upplevelse så tilliten till människor var nog rätt körd i botten.
I fredags åt Otto från handen och sedan blev han den som var mest framåt. De började komma närmare så fort vi satt oss ner och i fredags kväll satte jag mig utanför boxen och de vågade komma ut och äta. Igår köpte vi knäckebröd som är ofarligt för dem om de får det som godis i mindre mängder. Knäckebröd var en riktig favorit och efter en stund när de ätit vågade de även undersöka stallgången men så fort någon rörde sig sprang de tillbaka in i boxen.

Vi har tvekat med att släppa ut dem för tanken att lyckas tämja dem eller ens komma i närheten av dem när de är i sin jättehage kändes omöjlig när det inte gick i boxen.

Nåväl, idag orkade inte mitt dåliga samvete med mer. Jag tyckte inte alls det var kul att ha dem inne i en liten tråkig box när getter ska få gå ute och beta och leka. För att få ut dem till hagen fångade Mats Otto, vilket jag inte alls ville egentligen men vi hade inget val. Sedan gick han med honom till hagen och jag, Anton och Maja vallade Flora dit under lite tumultartade former men Otto hjälpte till med att bräka hjärtskärande efter henne och efter bara en liten stund var båda inne och de började genast äta.

20130630-230823.jpg De är så fantastiskt söta och uppmärksamma och väldigt nyfikna.

20130630-230909.jpg Även hästarna var nyfikna på sina nya grannar. Getterna fann sig snabbt tillrätta och började klättra på lite brädor och plintar som ligger kvar i hagen efter utestallet. De höll sig på ytan närmast grinden fast de har en stor hage.

20130630-231123.jpg Här syns den öppna delen av deras nya hem, det är ungefär hälften av ytan, resten är en ekebacke med stenar, stubbar och träd som de kan busa runt bland.

När de nu var i hagen på större yta blev de faktiskt lugnare och modigare och när vi satte oss ner hos dem kom de fram och tog knäckebröd och de sprang inte undan utan höll sig i närheten fast vi gick runt. Förmodligen eftersom de nu inte behövde känna sig trängda utan kunde fly om de ville.

…Ja så långt hann jag skriva då den där söndagen när vi på kvällen satt framför tv:n och klockan började bli mycket. Nu skulle vi bara gå ut och titta till getterna en gång till och sen skulle jag skriva sista raderna och publicera…

Klockan var ungefär halv 11 och det började skymma och vi såg först inte getterna i hagen men de är ju brungrå, vi hämtade ficklampor men kunde fortfarande inte se dem vilket var föga förvånande för de var nämligen inte där.

I över en timme letade vi och kallade och jag förbannade mig själv att vi tagit ut dem innan de var tamare. Mörkare och mörkare blev det och inget såg vi. Många tankar hann genom huvudet på vad som kunde hänt dem, att vi aldrig skulle hitta dem igen o.s.v. Vi hade ingen aning om vilket håll de gått. När vi gett upp för kvällen, det var alldeles för mörkt för att se något, så satte jag in spannen med foder och då kom Mats och sa till mig att kom nu så går vi och tar in getterna. Då hade han tänkt att han bara som sista chansning skulle kolla de öppna dörrarna på boden och där i trädgårdsförrådet stod de båda två och tryckte. De hade helt enkelt velat gå in och tagit sig ut ur hagen och när stallet var stängt letade de upp ett annat ställe inomhus. Vi bar dem tillbaka till boxen och kunde lättat lägga oss att sova. Dagen efter tog vi ut dem igen, jag kollade runt hela hagen och hittade ett par ställen där de kunde krypa under så det var nog där de gått ut. Vi kom fram till att de nog skulle stanna i hagen om vi bara tog in dem på kvällarna och lät dem sova inne tills gethuset i hagen var klart.

Efter en stund tittade vi till dem, borta igen. Vi hittade dem i backen bakom deras hage. När vi jagat in dem ytterligare ett par gånger i hagen fick de vara i stallet. Vi har satt upp fårnät och trodde det skulle räcka men nu skulle vi skaffa så vi kunde sätta el också. De måste ju ta sig under eller över på något sätt. Dagen efter fick vi se hur… De går helt sonika igenom nätet.

Det är helt lönlöst att ens försöka hålla dem i hagen. Både Otto och Flora stannar dock på gården och lullar runt och betar lite här och lite där. Nu har vi slutat stänga in dem alls. Vi öppnar boxdörren på morgonen och släpper ut dem och sen får de gå fritt på gården som de vill. De håller sig i närheten av stallet och hagen men går gärna ner i trädgården och äter lite. När vi kommer kollar de gärna om vi har något gott med sig och eftersom de har sin trygghet i stallet är det inte alls svårt att få dit dem inför natten eller om vi ska åka hemifrån.

20130708-161900.jpg Otto och Flora spankulerar omkring i bersån där jag sitter och skriver det här just nu.

20130708-162013.jpg Flora äter ogräs.
De första dagarna efter att getterna börjat gå lösa hade vi hästarna i en hage på andra sidan stallet så Otto och Flora stötte inte på dem men i förrgår flyttade vi tillbaka dem och jag var lite orolig över hur det skulle gå, vår lilla Lina kan vara lite tjurig mot mindre djur och även de större hästarna kan lätt sparka till mot sånt de blir nervösa av. Getterna löste det dock själv genom att först gå alldeles utanför hästhagen fast de kan gå under staketet utan problem.

20130710-221959.jpg När hästarna gick för att ställa sig i dungen med träd där de slipper solen och alla flygfän följde Otto och Flora med dem dit. Hästarna blev lite förvånade men brydde sig sen inte nämnvärt. Lina har försökt sig på att gå efter dem ett par gånger men de är så uppmärksamma och snabba att de hinner undan långt innan hon är framme.

20130710-221909.jpg Att getter var svåra att stänga in visste vi ju men vi trodde nog att det ändå skulle gå, det kommer det ju göra också för dels växer de och kommer snart inte igenom nätet längre och dels ska vi sätta eltråd innanför så vi kan lita på att de stannar i sin hage när vi vill det.

Som det är nu fungerar det dock alldeles lysande med att de går lösa här på gården. De stannar hos oss och går antingen där vi är eller hos hästarna. På kvällarna när de tycker att det börjar bli dags att lägga sig går de in i boxen i stallet så behöver vi bara stänga sedan. På morgonen öppnar vi bara och sen går de lösa. Ska vi iväg stänger vi in dem. De har blivit mycket tamare och lugnare och betar och busar hela dagarna.

20130710-224438.jpg

Mot den levande gården

När jag nu tänker efter har vi kommit ganska långt i drömmen om en levande gård. Vi vill ha mycket djur och vi vill driva gården och leva med den i relativt stor utsträckning. Det här året känner jag verkligen att vi tagit första riktiga steget mot att nå dit. Visst hade vi en del djur redan innan men det är inte bara djuren som är del i det vi vill uppnå. Det är först nu jag känner att vi kommit så långt med huset att va kan börja med det där som inte är nödvändigt. Vi har påbörjat vår köksträdgård och gjort en hel del större förändringar i trädgården som exempel.

En annan del av det hela som gör att allt känns så mycket lättare är att vi nu fått klart en del tråkigt men nödvändigt runt om på gården. Att få häststallet användbart och mer och mer färdigt hela tiden är så skönt, vi har dessutom satt staket så som det ska vara på två beten och gärat för både getterna och grisarna. Vi har fått bort alla sophögar som tidigare ägare lämnat utom en. Vi har fått ordning på gångar och gräsmatta och rabatter i trädgården och när vi nu kommit så långt kan vi som sagt göra det där som vi verkligen vill, att leva på gården.

20130626-120929.jpg

Det finns tid över att hålla på med hästarna och jag har även köpt en ny häst till mig själv. En som går att rida så jag kan börja träna igen. Här på fotot är det dock vår shettis Lina som vi haft i 6 år nu. Henne har jag kört in under våren och hon älskar att få komma ut och det är så kul. Att dessutom kunna motionera henne gör att hon håller vikten och vi inte behöver oroa oss för att hon ska få fång vilket är en allvarlig och smärtsam sjukdom för hästar.

20130626-121349.jpg

Digma är min nya häst. Ett halvblod på 4 år. Underbart är det att kunna rida igen.

20130626-121505.jpg

Sen har vi Viola och Bengtsson som trivs hur bra som helst. De är så sociala och trevliga. Aldrig trodde vi att det skulle vara så roligt att ha grisar.

20130626-121733.jpg

Sist och faktiskt än så länge minst, eller i alla fall yngst, är Otto och Flora som vi nu jobbar med att få tama.

Otto och Flora har flyttat hit.

Idag var det äntligen dags att hämta våra getkillingar. Vi har väntat och längtat ända sedan 1 april när vi var och hälsade på dem.

20130623-220554.jpg

De fick åka fint hem. Väldigt duktiga var de också och hemma väntade en av boxarna i stallet på dem. Vi ville inte göra samma misstag som med grisarna och släppa ut dem på för stor yta från början.

20130623-220732.jpg

Ines var med och övervakade när vi släppte ut dem i boxen.

20130623-221012.jpg

De är så söta men ganska skygga och håller sig helst i ett av hörnen tillsammans. Vi har matat dem med knäckebröd, maskrosblad och grönt gott gräs och de äter duktigt. Det kommer nog inte ta så många dagar innan de är betydligt tamare för de äter redan från handen om man sträcker fram något gott.

20130623-221332.jpg

Imorgon ska vi köpa mineraler och lite foder och se om vi kan hitta några bra halsband och koppel så vi kan ut och gå med dem så småningom.